En dag på en liten gård i socknen Vamlingbo på Gotland i Sverige, två missionärer från Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga, knackade på dörren till Lars Esklund familj. En av missionärerna kallades Elder Flygar från Ogden i Utah. Familjen kände till Jesu Kristi kyrka och de var också döpta.

Det var brukligt på den tiden i Sverige att den äldsta sonen eller dottern till en markägare skulle stanna hemma efter äktenskapet och ta hand om föräldrarna och så småningom ärva gården.

Katharina Esklund var den äldsta. Hon och hennes man Lars Esklund och deras barn Anna Marie, Hans, Herman, Elisabeth och Emma Johanna bodde med mormodern, Catherina Jacobsdotter eller Caisa som hon kallades. 

Jag kan bara anta att de ville vara med sin ledare och profeten Brigham Young och de andra medlemmarna i sin nyfunna tro för att göra resan över slätterna till Utah.

De sålde sin mark och andra ägodelar för att kunna göra resan.
Katharina, Lars, deras 5 barn och mormor Caisa lämnade alla sitt hem för att flytta till Amerika.

De reste först till Stockholm. De kom för sent för vinterbåten så de var tvungna att stanna i Stockholm fram tills vårbåten avseglade. Medan de var där såg de kungen av Sverige, vars slott låg i staden. Familjen var glada över den upplevelse.

Den 18 april 1862 gick familjen ombord på ett fartyg kallad “Electric” och seglade mot Amerika. Resan tog sju veckor. Det var en mycket stormig och blåsig sträcka. När barnen blev rädda gav Katharina dem lite socker för att hålla dem lugna. Socker var en nästan okänd lyx då. Många människor blev sjuka på resan även mormor Caisa blev sjuk på båten
och deras son Herman drabbades av en feber, som gjorde honom till krympling.

Familjen Esklund reste på mellandäck, liksom de flesta andra invandrare. De var tvungna att turas om att laga mat i köket. Ibland lagade man så mycket mat på en gång att det räkte till en hel vecka.

Ombord på skeppet den 23 april, fyllde min mormor Elisabeth 5 år. Hon fick ett porslins-äggkopp. Hon måste ha värderat det högt eftersom hon bar den hela vägen över slätten.
Nästa dag den 24 april föddes hennes bror. De kallade honom Louis Cardigad.

Fartyget kom i land i New York City den 5 juni 1863.

Den 19 juni tog de tåget till Florens Nebraska. Mormor Caisa återhämtade sig aldrig från resan. Hon avled och begravdes där. Hon var bara 66 år gammal.

De reste med företaget John R Young. I John R Young’s dokument talar han om svenskarna på sitt företag. Hur han hjälpte dem eftersom de inte talar språket.

Året var 1863 och det fanns fortfarande hot från inbördeskriget som pågick i Amerika. Folk var rädda för att göra resan, fruktade att de skulle hamna mitt i kriget.

Med alla familjens ägodelar inuti den täckta vagnen fanns inte mycket utrymme för något annat. Barn under 5 års ålder fick åka på vagnen. De äldre barnen, liksom Elisabeth syster, som var 10, tvingades gå hela resan. Resan var 209 svenska mil. Eftersom Elisabeth var 5 fick hon åka ibland på vagnen och andra gånger fick hon gå bredvid vagnen.

Först hade Lars lite svårigheter att köra vagnen med oxen eftersom han inte var van, men med sin tro på Gud, började den lilla familjen tappert resan västerut.

Den här låten skrevs av William Clayton medan han reser till Utah. Det handlar om svårigheterna.

Come, come, ye Saints, no toil or labor fear;_But with joy wend your way._Though hard to you this journey may appear,_Grace shall be as your day._’Tis better far for us to strive_Our useless cares from us to drive;_Do this and joy your hearts will swell -_All is well! All is well!__

Why should we mourn or think our lot is hard?_’Tis not so; all is right._Why should we think to earn a great reward_If we now shun the fight?_Gird up your loins; fresh courage take._Our God will never us forsake;_And soon we’ll have this tale to tell -_All is well! All is well!__

We’ll find the place which God for us prepared,_Far away in the West._Where none shall come to hurt or make afraid;_There the Saints will be blessed._We’ll make the air with music ring,_Shout praises to our God and King;_Above the rest these words we’ll tell -_All is well! All is well!__

And should we die before our journey’s through,_Happy day! All is well!_We then are free from toil and sorrow, too;_With the just we shall dwell!_But if our lives are spared again_To see the Saints their rest obtain;_Oh, how we’ll make this chorus swell -_All is well! All is well!

Slutligen kom de till Salt Lake City, bara för att få rådet att fortsätta till Gunnison och slå sig ner där. Gunnison var ett litet område som höll på att göras till nybyggnad. Många svenska familjer ombads att lösa in en del av marken. Familjen Esklund kände redan till några av de andra familjerna där, vilket gjorde att det gick bra för dem.

Den första vintern i Gunnison var en mycket svår. Lars hade en hel del pengar när de lämnade Sverige men han hade lånat ut så mycket av det till mindre lyckligt lottade pionjärer att han och hans familj tvingas leva i en jordkula. Till slut var de även tvungna att byta spisen mot en ko de förlorat när de reste över Prärien. Min mor försökte en gång spåra vad som hänt med spisen. I dag står den i fönstret i pionjärmuseet.

Även med alla besvär de haft var de tacksamma och nöjda med sin nyfunna religion.

Under våren arbetade familjen mycket hårt. Elizabeth minns att hon fick gå med sin far till fälten för att oxen skulle beta och hur rädd hon hade varit vid varje buller, tänkte att det kanske var indianer. Hon minns att många bosättare rusade in i sina källare för skydd mot angrepp från fientliga stammar.

Ett stenfort byggdes i Gunnison för att skydda folket från indianska attacker. Fortet omfattade fyra hus byggda i en fyrkant med en vakt i varje hörn. Männen turades om att stå vakt på natten och även under dagen medan andra arbetade på fälten. De var tvungna att vakta boskapen också.

Slutligen efter många vedermödor och uppoffringar fick de en gård som sin egen och ett timmerhus. När de hade bott i Gunnison i nästan sju år var det en grupp som ville flytta till Scipio. Deras profet Brigham Young berättade för folket att de skulle lämna stället och flytta till en säkrare plats där indianerna inte var lika fientligt. Familjen Esklund flyttade med dem. Staden kallades först Richfield, men Brigham Young ändras det senare till Scipio.

En tid levde de i ett timmerhus, men så småningombyggde de ett av soltorkat tegel med halmtak. Katherine anlade en trädgård. Hon älskade sin trädgård.

Den maj 10 1869 reste Elizabeth med sin syster och hennes barn till Salt Lake City för att titta på det berömda loppet “Golden Spike” intill marken som gränsar till unionen Pacific Railroad med Central Pacific Railroad.

Lars kanske kämpade i Indianska kriget. Jag utgår från att detta skulle vara det krig han kämpade i. Jag vet inte säkert.
Comanche Campaign (1867-1875) var en rad konflikter som ägde rum under hela gränsregionerna i Colorado, Kansas, New Mexico, Texas, mellan Arapaho, Comanche, Kiowa och södra Cheyennes stammar av Indianer och USAs armé och vita bosättare.

Lars Petter Esklund Hansson. Född 1818-01-04 i Äskes, Sanda, Gotland, Sverige. Död 1871-05-03 i Scipio, Millard, Utah, Amerika, USA

Gift 1847-11-05 med Brigitta Catharina, “Kathrina” Båtelsdotter. Född 1822-07-21 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1888-01-04 i Scipio, Millard, Utah, Amerika, USA.
Barn:
1. Anna Maria Christina Eskelund. Född 1848-09-22 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1919-10-05 i Scipio, Millard, Utah, Amerika USA. (Gift 1865-10-18 i Gunnison, Sanpete, Utah i USA med Fredric Louis Wadsen, Född 1846-05-22 i Aston, Beighton, Derby & York i England. Död 1927-12-27 i Scipio, Millard, Utah, Amerika, USA)

2. Hans Petter Eskelund. Född 1852-01-09 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1925-12-23 i Scipio, Millard, Utah, Amerika. USA. (Gift 1876-10-29 i Scipio, Millard, Utah, Amerika, USA med Elizabeth Martin. Född 1859-02-27 i Salt Lake City, Utah i USA).

3. Båtel Herman Eskelund. Född 1854-07-12 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1897-08-13 i Scipio, Millard, Utah, Amerika. (Gift 1882-08-26 med Alice Arilla Hutchinson. Född 1866-01-17 i Springville, Utah i USA. Död 1932-05-02 i Scipio, Millard, Utah i USA.)

4. Catharina Elisabeth Eskelund. Född 1857-04-23 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1942-08-21 i Scipio, Millard, Utah, Amerika. (Gift 1880-11-04 i Salt Lake City, Utah i USA med Carl Mathias Peterson. Född 1852-12-14 i Domerarve grund, Öja, Gotland, Sverige.)

5. Emma Johanna Eskelund. Född 1860-05-27 i Austre, Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1934-07-10 i Scipio, Millard, Utah, Amerika. (Gift 1884-01-14 i Scopio, Millard, Utah i USA med Hans Petrus Adolph [Golden] Hansén. Född 1862-03-09 i Vamlingbo, Gotland, Sverige. Död 1937-04-20 i Scipio, Millard, Utah i USA.)

6. Louis Cardigad Eskelund. Född 1862-04-24 i Kattegatt, Nordsjön. Död 1876-05-17 i Scipio, Millard, Utah, Amerika, USA.

Hemma på Gotland, bodde Carl Mathias Peterson. Han var över 1,83 hög. Han hade mörkt hår och bar alltid mustache. Hans familj var också med i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga. Carl’s morbröder gick med i kyrkan och reste till Utah 1864.

Carl visste inte hur han skulle göra. Han hade blivit en framgångsrik skräddare i Visby. Strax innan hans föräldrar skulle göra resan hade han en dröm. Han drömde om en vacker flicka i en röd pläddress som han skulle mötas vid kyrkan i Amerika och som skulle bli hans hustru. Det var en så kraftfull dröm att han beslutat att ansluta sig till resten av sin familj som skulle resa till Amerika.
Carl Mathias Peterson passerade slätterna 1869.

När Carl först fick ögonen på Elisabeth Esklund visste han på en gång att hon var flickan i drömmen. Carl var 28 och Elisabeth var 20 när de äntligen möttes i Scipio Utah.
De gifte den 4 november 1880 i Salt Lake City.

Mormors skriver om sitt barndomshem i sin historia. “Vårt hem var mycket litet och ödmjukt”. Mycket få brudar har börjat sitt hem med mer än ett rum. Min mor var mycket stolt och glad eftersom de hade två rum. Huset var av soltorkat tegel och med ett halmtak. När familjen ökat i antal byggdes ett rum till och en sommar hydda för sommarmatlagning. Vår familj var kärleksfull, glatt, mycket eniga. “Hon säger också” Efter en veckas hårt arbete, var det lördagskvällsbad i köket och på söndag nöjet att tvätta kläderna, samt att gå till kyrkan tillsammans. Där efter en kycklingsmiddag och risgrynsgröt med mjölk på det särskilda svenska sättet. “

Carl och Elisabeth talade svenska med varandra, men de uppmuntra inte sina barn till det eftersom de ville att de skulle tala som riktiga amerikaner utan en accent.

Fram till att färdiga kläder började säljas, sydde Carl för folket i Scipio. En försäljare kom till staden med buntar av tyg. Människor gjorde sina val och sedan skulle Carl skräddarsy en kostym eller rock för dem.

Carl och Elisabeth hade 8 barn. Födda på Gotland var Anna (min mormor), Emma, Edith, Ina, tvillingar Edward och Albert, Genevieve, och Hans. Innan Hans föddes hade Carl en dröm om att barnet skulle ha fötts med en klumpfot. Drömmen skulle visa sig bli sann.

År 1893 rasade difteri i den lilla staden. Alla barnen gick igenom den fruktade sjukdomen utom bebisen (då) Genevieve. Alla av dem överlevde utom Edith, hon var bara tio år gammal.

I februari 1915 förlorade Carl och Elisabeth ännu ett barn. Emma dog av lunginflammation vid en ålder av 32. Hon lämnar sin man och 5 barn. De har alla flyttade in till Carl och Elisabeth.

Under hösten 1917 skickades deras son Edward utomlands för att i Frankrike och Tyskland slåss i första världskriget. Han dödades i slaget vid Argonne i den 11 november 1918. Carl gick upp till kullarna för att hitta ett lång rak träd för att göra en flaggstång. Det skulle bli en del av ett minnesmärket till Edward. Flaggstången och minnesplattan är fortfarande kvar vid det gamla möteshuset i Scipio.

1930 fick Carl problem med sin prostatakörtel och hade mycket ont. En av de sista man kommer ihåg att han sa, var att han ville åka och se Gotland en gång till. Han dog den 23 oktober 1930 bara två veckor innan han skulle ha firat sin och Elizabeth’s guldbröllopsdag

Elisabeth dog aug 21 1942. De är båda begravda i pionjärkyrkogården i Scipio Utah.

Jag vet genom att ha läst handlingar jag har från några av deras barn och även några från deras barnbarn, däribland min mors, att var och en av dem hade en dröm om att återvända tillbaka till Gotland. Jag är så tacksam att jag kunde fullfölja deras och min dröm och återvända dit.

Över 70.000 pionjärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga gjort resan till väst. Jag är stolt över att ha pionjärblod i mig och tacksam för mina tappra familj som trodde så mycket på sin religion att gav upp allt de kände och älskade för vad de trodde var rätt sak att göra.

Jag hoppas du uppskattar deras berättelsen.
Inga Olson Bodine.

Ett stor tack till Inga, som skrev ner sin familjs historia.
Elisabeth Molin