Av mina kamrater i Havdhems studiecirkel i sockenforskning, har jag (Edvin Lindqvist) anmodats att för cirkelns räkning nerskriva några av de uppteckningar jag på 1940-talet gjorde angående förmågan att “stilla blod”, vilket en del personer ansågs ha. Det skulle då närmast gälla klockaren och kyrkvaktmästaren Lars Lindvall i Havdhem, född 1839, vilken allmänt sades vara i besittning av denna mystiska förmåga. Dessa uppgifter återger endast vad jag hört trovärdiga och omdömesgilla personer omtala. Något försök att bestyrka deras berättelser och uppgifter har jag icke gjort. Det får stå för vederbörande räkning och eftervärldens bedömning.

Sågverksägaren Fredrik Ekedahl, född 1862 i Eke, berättade vid ett slåttergille vid Herman Hedergren Gimbrings omkring 1920 då jag själv var närvarande följande: “Jag har aldrig trott på Lindvalls förmddåga att stilla blod, och jag har många gånger uttalat mig både hånfullt och vanvördigt om hans omtalade blodstillningar, men jag kom på andra tankar, och aktar mig visserligen att tala fördömande härom”. På någon av de närvarande slåtterkarlarnas fråga hur det kom sig, berättade han: “Jag var en dag cyklande i Grötlingbo ett ärende och fick plötsligt en häftig näsblod. Näsblod hade jag väl haft tidigare under mitt liv, men aldrig så häftigt som nu. Jag körde hemåt och blodet rann hela tiden våldsamt. När jag kom till “Bosarve backe” kände jag mig så matt att jag satte mig på vägkanten. Då förlorade jag också medvetandet för en stund, d.v.s. jag svimmade och det vet jag aldrig att jag gjort varken förr eller senare. Då jag kvicknade till och fortsatte mot hemmet fortsatte blodflödet som förut och jag var helt nedblodad. Jag kände och förstod att höll detta på så skulle jag förblöda och beslöt att trots min svaga tro på Lindvalls förmåga, dock gå till honom. Då jag kom till honom och framförde mitt ärende, sade han: “Gå hem och tvätta blodet av dig, så går det väl över.” Blodet rann dock lika häftigt tills jag kom in i trädgården, då det med ens alldeles upphörde. Jag frågade honom sedan varför det inte stannade strax, och härpå svarade han att: “det vågade jag icke ty det hade gått så mycket blod av dig”.

I mina anteckningar av följande tilldragelse har jag ej angivit namnet på någon sagesman, men jag har skrivit: “Följande tilldragelse har berättats mig av flera
trovärdiga, ännu levande personer”.

År 1911 föddes Oskar Cederlund Kälder och hans hustru Almas lilla dotter Anna. Men i samband med flickans födelse höll barnets moder på att förblöda. Tjänstgörande barnmorska fru Julia Björkdahl stod hjälplös och kunde endast konstatera att om ingen förbättring snart inträdde, skulle den unga modern snart förblöda. Inga bilar var att tillgå den tiden, och att med hästskjuts hämta doktorn från Hemse dit det var en och en halv mil ansåg man sig icke kunna hinna i tid. Man beslöt då att ta den enda utvägen som stod till buds, nämligen gå till Lindvall. Oskar Cederlund cyklade iväg allt vad han förmådde. På den s.k. gamla skolbacken mötte han Lindvall, som sade: “De var hemskt va du flängar u kåjrar idag Oskar!” Oskar Cederlund framförde då sitt ärende och sade: “Det är så att vi har fått en liten tös, men nu ser det ut som att Alma skall gå ifrån oss ty hon håller på att förblöda”. “Vill Lindvall var snäll och hjälpa oss!”. Härpå lär denne ha svarat: “Kör du hem du, för det slutar nog upp och blir bra alltihop”. Då Oskar Cederlund kom hem hade blodflödet avstannat.

Min jämnårige och under hela min skoltid bänk- och klasskamrat Gösta Levander Rosarve, född 1903, var en dag under höstterminen 1914 vid doktorn och drog ut en kindtand. Det blev genast ett mycket starkt blodflöde, som höll på hela dagen och till sent på kvällen och tycktes snarare tillta än avtaga. På fru Levanders enträgna böner att Herman Levander skulle gå till Lindvall, så begav denne sig dit fastän det var sent på kvällen. Innan han gav sig iväg i höstmörkret sade han försmädligt. “Ta nu tid när det stoppar”. Lindvall hade gått till sängs, och Levander fick utanför fönstret framföra sitt ärende. Lindvall svarade: “Ga haim u lägg di, så gar dä väll yvar”. Samma minut som Lindvall sade orden stoppade blodflödet.

Hjalmar Vahlgren Snovalds, född 1864 berättade: “Jag kom en kväll i ett ärende till Axel Pettersson Burge. Dottern i huset Axelina, satt blek och eländig med en skål i knät och spottade blod. Hon hade föregående dag varit hos doktorn och dragit ut en tand, och blodet hade hela tiden sedan dess runnit. Hon hade inte varit i skolan om dagen och tycktes vara matt av blodflödet. Jag (Vahlgren) sade då att det inte var klokt att låta detta fortsätta utan att söka någon bot, och uppmanade dem att tala med Lindvall. Axel Pettersson sade att det bara var geisk och inbillning som inte var värt att anlita. Jag höll likväl på med mitt tjat om att söka Lindvall, och till slut sade Axels bror Karl Pettersson att han inte heller trodde på Lindvalls förmåga, men hästarna behövde motion och därför satte han för en häst och gav sig iväg. Jag satt fortfarande kvar och pratade, då Axelina helt plötsligt sade: “Nå tyckar jag att det äntligen höll upp!” Det var ungefär så länge efter det att Karl gett sig iväg och som det tagit att köra till Lindvalls. Om en stund kom han också hem igen, och alla var ense om att det var Lindvalls förmåga att “stilla blod” som stoppade det långvariga flödet”. Detta är några av de händelser om Lindvalls förmåga att “stilla blod”. Säkert kunde dessa ha mångfaldigats, om jag frågat efter hos havdhembor som då ännu levde när detta blev antecknat, ty det var ganska allmänt att man trodde på hans kunnande.”
 

Nedtecknat 1973 av Edvin Lindqvist Solstäder, Havdhem.