En berättelse om Havor i Havdhem

Historien är verklighet och utspelade sig på fyrtio- och femtitalet vid Havor, granne till Lifsungs i Havdhem, Gården ligger nära gränsen till Alva och Hablingbo eftersom Havdhem liksom kilar in sig i dessa två socknar i riktning norrut. Jag och min bror Gunnar har upplevt hela historien och delvis varit engagerade som hjälpredor, men det var i huvudsak våra föräldrar, Margit & Otto Siggelin och vår morfar, Viktor Kristoffersson som fick hjälpa till när det så att säga drog ihop sig vid Havdells. Dom årtal som nämns är kanske inte exakta utan ungefärliga. Som sagt, en otrolig historia som faktiskt är sann.

Huvudpersonen i berättelsen är Emma Pettersson född vid Stumle i Alva 1867 och hennes son Axel född 1891. Emma hade som så många andra tjejer en ungdomskärlek till Alfred Jakobssons son vid Rangsarve, (senare Appelqvist, numera Andersson). Men deras status var inte acceptabel för att bli måg vid Stumle, utan Emma tvingades att gifta sig 1890 med den mycket äldre och stenrike Niklas Havdell vid Havor, född 1840, alltså tjugusju år äldre än Emma. Dom aktuella personerna, älskaren och maken Niklas, hade sina gårdar endast några hundra meter från varandra vilket också troligen kom att påverka Emmas hela levnad.

Emma och Niklas fick en son 1891 som döptes till Axel. Niklas Havdell dog 1929 och åren här emellan vet vi inte så mycket om, utan det är först efter Niklas död som historien börjar.

Efter faderns död hade Axel en depressiv period, han blev bl.a. lite folkskygg. Han lär ha hotat oss vid Lifsungs och upplevdes ibland som, kanske inte farlig, men hotfull. Han hotade också sin mor till den grad att han lyckades få henne till draghäst, bl.a. för att hämta ved i skogen. Detta resulterade i att det utsågs två stycken förmyndare, nämligen August Jakobsson och Elmar Thomsson, dessa två var socknens förtroendemän på den tiden. Det fanns en hagelbössa i huset och kanske var det med den Axel hotat, för nu tog förmyndarna bössan i beslag.

Morfar Viktor berättade om Emma och Axels skötsel av gården. Själva jordbruket upphörde nästan samtidigt med Niklas död. Men några nöt fanns kvar som fick så lite och torftig foder så: ”dom var så hårda i magen att det skramlade när dom sket”. Kvigorna var aldrig till tjur utan dom mjölkades upp genom att ”handmjölka” tills dom gav mjölk så småningom. (Detta är troligt då vi känner till att kattungar kan suga upp en hund så den ger mjölk).

Då vi kommer in på fyrtiotalet har vi starka minnen av Emma då hon ofta stod vid vägkanten och bjöd oss barn på frukt, vilka vi var förbjudna att äta förrän dom tvättats. Hon var alltid klädd i jutesäckar, troligen för att Axel var så snål. När Axel åkte till affären kunde Emma komma till oss vid Lifsungs klädd i sina säcktrasor. Vid ett tillfälle sa mor Margit till henne: Du har så fina kläder att ta på dig, varför går du alltid i dessa trasor? Nästa gång du kommer hit skall du vara snyggt klädd om jag skall bjuda dig på middag.

Nästa gång Emma kom på besök vid 12 tiden på dagen var hon klädd i en mycket fin och dyrbar klänning. Hon fick sin middag och skulle sen gå hem så att hon var hemma före Axel. Alla tittade i fönstret och förundrade sig över Emmas klädsel då hon gick. Men när hon kom runt husknuten stannade hon, drog av sig klänningen och bytte till säcktrasorna igen.

Det berättades att vid ett tillfälle då Emma bjöds på middag serverades hästkött, vilket man visste att hon absolut inte kunde äta. Men hon visste inte vad hon åt, men tillsynes med god aptit, och hon till och med berömde den goda maten. Men när hon skulle gå hem avslöjades att hon ätit hästkött. Emma blev omedelbart magsjuk, sprang ut och kräktes vid husknuten.

Vi såg vid ett flertal tillfällen hur Axel använde sin mor Emma som häst när dom hämtade ved i skogen mycket tidigt om morgnarna. Hon hade någon form av seldon på sig och drog en bakvagn (bakre delen på en tvåaxlad lastvagn). Axel gick själv vid sidan och höll i stöttan, kanske hjälpte han till att skjuta på, vem vet.

Vi såg också vid flera tillfällen att Emma använde gödselhögen som kälkbacke. Hon klev upp på gödselhögen, satte sig på en säck och åkte ner, gång efter gång. Detta kunde pågå i timmar då Axel inte var hemma. Under senare tid låste Axel dörrarna när han åkte till affären så inte Emma skulle kunna smita ut. Hon var förbjuden att gå till Lifsungs bl.a. Varannan lördag vid femtiden på morgonen for Axel till Duse&Melins i Hemse på sin ”packcykel” för att handla, där satt han i  affärsparken och väntade tills att affären öppnade. Då handlade han sin storhandel vad som rymdes på cykeln, och var hemma igen mitt på dagen.

En dag på hösten 1947 räfsades löv hemma i trädgården vid Lifsungs. Bertil kom från skolan och fick som vanligt var, hjälpa till hemma efter skolan. Den här dagen kom Axel gående i “kviorna” på eftermiddagen, vilket var lite ovanligt, han gick ju oftast bara och hämtade posten när det var mörkt. Men när han kom närmare såg vi att något var på tok. När han kom fram stödde han sig på vårat staket som kom att skaka i hela sin längd genom hans förtvivlade gråt. Det visade sig att Emma hade avlidit. Hon blev 80 år och låg i soffan i köket. Det har berättats att hon legat där så länge utan skötsel att det fanns maskar under henne i sängen, och naturligtvis också alla dagliga behov som hon lämnat ifrån sig då hon inte kunde stiga upp.

Nu kommer vi in i en lite modernare tid. Axel har nog nu sina bästa dagar. Han hade lärt sig engelska språket och prenumererade på tidningen Times. Det visar sig att Axel inte helt är en ”Odåga” som dom flesta påstod sig veta, utan i stället rätt så intelligent.
Gotland Allehanda och Times var hans kontakt med yttervärlden. Vet faktiskt inte om han ägde någon radio utan det var tidningarna som engagerade honom. Han ville helst inte ha besök utan gick undan om han misstänkte att vi ville prata med honom. Men han var alltid trevlig och pratsam när man väl kom till tals.

I början på femtitalet såg vi att Axel gick lite konstigt när han hämtade posten. Lyktan som lyste upp hans väg svängde på ett konstigt sätt. Efter många försök och övertalningar fick Margit och Otto till sist tillåtelse att ringa Distriktsköterskan för att titta på Axels ben. Det visade sig att han hade bensår så pass att högra hälen i princip var borta.
Distriktsköterskan besökte härefter Axel med jämna mellanrum för att se till hans ben. Ibland fick vi hjälpa henne med dörrlåset till källaringången, det var ett gammalt så kallat “fall-lås”, man skulle lyfta med nyckeln, vilket inte var så lätt alla gånger. Den 17 mars 1955 kom Distrikt-sköterskan ner till oss i samma tillstånd liksom Axel den dag hans mamma Emma dog. Hon hade hittat Axel i köket, det enda rum som användes, där han troligen fått ett slaganfall och hällt kaffepannan över sig i fallet. Det var naturligtvis en skrämmande upptäckt i ett hus som vi alla tyckte var lite läskigt att gå in i. Köket hade en gång i tiden varit vitmålat men troligen heller aldrig städat, varför alla väggar var svarta av sot och annat. Handtaget på dörren till vardagsrummet, där kunde man se lite ljusare nyans då skiten slitits bort, men endast där, dessutom två små fönster vilka inte kunde ge tillräckligt med ljus i det svarta köket.

Vad vi vet var att Axel hade ett önskemål att skänka sina tillhörigheter till Havdhems församling. Han hade så berättat. Det fanns endast en åldrig arvinge, Albin Pettersson i Halla, som var släkt till Axel och arvsberättigad. Det blev våra föräldrar, Margit och Otto Siggelin som fick förbarma sig över dödsboet och reda ut allt, städa och plocka fram till den kommande auktionen. Som vi minns tyckes inte förmyndarna ta något ansvar, i alla fall inte med praktiskt arbete. Det fanns massor av gammalt linne, mycket hemvävda alster, massor av helt nya kläder, massor med torkad mat i olika former, bl.a. säckvis med torrmjölk och flera säckar med torkade skorpor. Rummet innanför köket, det s.k. ”Salskammaren”, var nästan fyllt med konservburkar. På grund av hygieniska själ fick mycket kastas och man eldade upp mycket. Sophämtning fanns ju inte då som nu, utan man fick fylla en gammal gårdsbrunn (den på storgården) med det som inte gick att elda. Till sist täcktes den med jord. Vid ett tillfälle kastade Otto blåkläder på elden, men tyckte samtidigt att det var något som inte stämde. Snabbt fick han dra tillbaka ett par hängselbyxor och började kontrollera dom. Visst, på insidan i ena benet fanns ett ”lapp” isydd. När den sprättades bort låg där ett antal tusen kronor i sedlar. Det hittades för övrigt gömda pengar lite var stans’ i huset. Det var flera som trodde att det fanns ett lönnfack i bryggarhuset, där det också skulle finnas pengar. Men vad vi vet är det ingen som hittat detta, om det nu fanns något? Det som var gångbart såldes på Auktion vilken inbringade drygt 100.000 kronor. Därtill såldes gården för 40.000 kronor. Härutöver hade förmyndarna sålt av en del åkermark i början av 50-talet för 24.000 kronor.

Arvingen Albin Petterssons son Lars Lönninger tog hand om arvet. Havdhems församling fick inte ens en skärv. Och vad vi känner till fick heller inte Margit och Otto någon lön för allt arbete dom la ner i dödsboet. Denne Lars Lönninger, bonde på föräldragården i Halla, numera avliden, var gift med en kvinna från Tyskland. Lars fick troligen det mesta av arvet, ett par hundra tusen kronor. En morgon någon månad senare då han vaknade, konstaterade han att hans tyska frun var borta. Borta var också alla pengarna. Det har berättats att Lars Lönninger var tvungen att sälja sin nötbesättning för att kunna klara sin fortsatta försörjning på gården.

På kyrkogården i Havdhem finns inte ens gravstenar på Emma och Axels gravar till minne av den stenrika familjen vid Havor. Man kan undra? Kom arvet till någon glädje, eller vad hände sen med fru Lönninger? Av gården vid Havor finns inte mycket kvar. Jorden är frånsåld och lagården riven. Och det stora boningshuset blev ett sommarhus.

Nynäshamn och Havdhem i November 2002.

Bertil Siggelin, Gunnar Siggelin