Farmor har berättat.

För många år sedan hände detta vid Snovalds i Havdhem.
Snovaldsmor var ensam hemma, gårdens manfolk var i arbete långt hemifrån. Barnen lekte i trädgården. Plötsligt hördes höga rop därifrån, och då hon skyndade dit, fick hon till sin förfäran se, att en av pojkarna hade ramlat ner i brunnen. Ingen fanns i närheten som kunde hjälpa och pojken skulle drunkna om han fick vara kvar där. Hon letade efter ett långt rep, band detta om ett träd och den andra änden om sig själv och började klättra ner i den ganska djupa brunnen. Hon fick fotfäste mellan stenarna och nådde så ner till pojken. Men han var ganska omtöcknad och kunde ej mycket hjälpa till. Snovaldmor tog då resolut ett stadigt tag med tänderna i pojkens kläder och började den mödosamma klättringen uppåt. Steg för steg fick hon fotfäste mellan stenarna, klamrande sig fast i repet med den tunga bördan i munnen. Så nådde hon upp över kanten, helt säkert överlycklig.

Farmor var fylld av beundran över Snovaldsmors bragd.

När detta hände vet ingen nu levande, men händelsen har berättats från släkte till släkte.

Nedtecknat 1968 av Svea Carlsson Gimbrings.