Kanske hände detta hösten 1913. En våt höst med regn, dag efter dag. Dikena stodo fulla med vatten. Säden var skuren och stod uppsatt i stackar, vattnet började stiga på åkrarna. Allting var mörkt, mulet och dystert.

Då kom en stor och mörkklädd karl gående på vägen. Han såg varken framåt eller åt sidorna, blott ner i marken, och han fortsatte i regnet nedåt vägen till änget. ”Det är Bruhn från Lye” sade far. Han irrar hela Gotland omkring, och ibland kan han vara farlig också. Vi såg honom ej mer, men jag glömmer aldrig den hemska stämningen, den stora mörka karlen, denna dag som var så mörk, fylld med vatten och regn. Detta är mitt första minne av en vandringsman.

En annan som jag minns från min barndom, var från Stånga och hette Larsson.

Han var mycket rädd för arbete, det sades om honom att han var lat, annars var det inget fel på honom. En vintermorgon, då mamma kom ner i källaren fick hon se något ligga i en säng vi hade stående där. Först blev hon rädd, men såg snart att det var Larsson. Hon frågade vem som gett honom lov att ligga där. Han påstod att han viskat med ”Peijko” på kvällen, vilket ej var sant. När han fått mat bad pappa honom att hugga ved, men då försvann han med blixtens hastighet.

Men den som oftast vandrade kring var Herman Nordström från Hemse. Han var en efterbliven yngling, vars stora svaghet var ”gotlandsdricka”. Det gick han från gård till gård och tiggde om. Han såg ganska ruskig ut. Håret hängde stripigt ner i ansiktet, och skjortan var allting öppen vid halsen. Han brukade dra ut skjortan vid halsen och spotta innanför den. Om man såg honom i förväg och låste dörren, blev han mycket arg och bankade och slog och pinkade på dörren.

Liven från Grötlingbo var en kvinnlig vandrare. hon var lång och mager med lång näsa, pigga ögon och långa vassa tänder som liknade vargtänder. Hon kom ett par gånger om året och bad alltid om litet “kokmjöl”, med vilket hon menade vetemjöl. Sen sade hon: “Ungmor har väl inte en liten bit fläsk till mig?” När hon fått vad hon ville ha, neg hon så den långa kjolen stötte i golvet och tackade tusen gånger.

Som barn hörde jag ofta berättas om “Spinn-Lassen”. Han var en blid gammal gubbe, som kallade sig själv för “morbror Lars”.

Den skrytsamme förtennaren var en annan. Han påstod “att på fasta landet, där jag är hemma, har de bin som är så stora som era gäss”.

En stor tjock karl från Tofta, som hette, eller kallades Toftén, berättades det också om. Han hade alltid en lång rock på sig, med ett tjockt rep om midjan. Om vi drog åt skärpet hårt, sade alltid mamma: “Du ser ut precis som Toftén.”

Nedtecknat och ihågkommet av Svea Carlsson Gimbrings 1970

Lite personuppgifter på personerna här ovan.

Karl Arvid Brun
Född 1877-09-26 Trehörna, Linköpings län. Död 1942-10-21 i Lye. (Idiot)

Larsson  (Har inte gått att få fram mer uppgifter om honom.)

Herman Gustaf Nordström
Född 1889-06-06 Linde. Inflyttade till Annexen i Hemse. (Efterbliven), Död 1961-07-13 i Hemse